Sketaful Online - En jekla blogg bara

Veckans glada nyhet är att jag nu är en stolt ägare till en ny digitalkamera.
Mina tankar om kameran är lite delade just nu dock. Jag fick "version 2" av den kameran som gick sönder då den jag hade inte såldes längre. Skitbra igentligen då den jag fick nu är bättre än den gamla så allt borde ju vara frid och fröjd? Ja, det är väl det igentligen, men eftersom man kan betitla (finns det ordet? Annars uppfann jag det nu :P) sig svensk och därför måste hitta något att klaga på. Japp. Den är bättre MEN.... Den kostade 400 spänn mindre än vad jag betalade för den gamla för 1½ år sedan. Störigt :P

Lite roliga var det däremot att jag fick lämna in den gamla på reparation och om det visade sig att det var för dyrt att laga (försäkringsbolaget bestämmer det) så fick jag hämta ut en ny eller likvärdig kamera. Nu var det ju så att jag efter några sms från reparatören om att det tar skulle ta längre tid (fick c:a 3 st sms om "förlängning på reparationen, varav en sa att de skickat den till en specialist) så fick jag det trevliga brevet från försäkringsbolaget att det bara var att hämta ut en ny istället. En dag efter att jag hämtat ut den nya kameran kom det roliga sms:et dock.

"Din kamera är lagad och kan hämtas ut, medtag kvittot."

Med tanke på att allt jag behövde visa upp när jag hämtade ut den nya kameran var papperet från försäkringsbolaget och mitt leg så har jag ju kvittot kvar. Ska jag försöka hämta ut den gamla kameran med då eller? >;)

Jekla lockande är det haha...


Det var det positiva den här veckan iaf, annars har det varit en "grå" vecka med sjukdom (som är obestämbar och jag tror den är psykisk), dåligt väder (som passade mitt humör perfekt) och en känsla av att allting är åt helvete.

Jag har funderat över hur folk bemöter en när man får frågan hur det är och man svarar: "Rörigt, har inget jobb just nu och livet har hamnat på pause".
Man får alltid svaret: "-Men vad vill du göra då?"

Vad ska man svara där om man inte vet?
De nöjer sig faan aldrig med det "Jag vet inte" iaf och jag har inget annat svar, jag vet inte...

Jag vet inte vad jag vill göra med mitt liv, jag vet inte vad jag vill jobba med, jag vet inte ett skit!
Och det är just DÄR jag kommit på vad som är så förbannat fel med mitt liv.

Jag har inga drömmar, inget mål i livet. Jag bara traskar vidare...

Hur ska man kunna nå sina drömmars mål om man inte har några? Hur skaffar man sig nya drömmar att nå?

Detta gnager i huvudet som in i helvete och jag vet vad som är felet där med igentligen. Jag har alltid varit styrd av mina känslor, alltid styrts av spontana tankar som riktat mig mot ett nytt mål mitt i resan mot det första. Ett förhållande för länge sen tog t.ex. slut för att jag och hon skulle möts på en fika i stan och jag dök inte upp och gick inte att få tag på på en hel månad innan jag glatt ringer och betättar att jag flyttat till Göteborg. Ett beslut som fattades 5 min efter att tanken på det dök upp kvällen innan vi skulla ha fikat. Kanske inte så trevligt slut på det förhållandet men så var jag då.

Sen fick man ett "seriöst" förhållande, skaffade barn och satte sig in i ett stilla familjeliv utan några spontana beslut alls (nästan), och jag stortrivdes, det var trots allt något helt nytt. MEN... När det tog slut så var det ensamma livet som började igen, bara att denna gången så har jag ett barn, en underbar liten (som växer sig stor alldeles för fort) dotter som jag aldrig skulle kunna lämna. Det är underbart att vara far, men nu sitter den där spontana själen innom mig och skriker, den är fast, den kan inte få utlopp på något sätt. De få pengar jag har måste sparas för att kunna inhandla mat, kldäer och annat som behövs i ett hem. Inget mer "äsch, jag kan leva på vatten och bröd" tänkande och sen bara rusa iväg på nästastora äventyr.

Nej nej. När det inte bara påverkar mig så funkar det inte och då sitter jag här, utan drömmar och utan eget liv...


Orkar inte skriva det snyggare än så här, orkar inte tänka på fet eller kursiv stil, orkar inte bry mig hur raderna bryts på fel ställen. Det här står lika rörigt och fult som min insida känner sig just nu. Jag lever enbart på de korta små glimtar av ett annat liv jag råkar springa på ibland, annars lever jag enbart för min dotter och det finns inte riktigt rum för mig själv...

Läs det som det står... om ni orkar....