Sketaful Online - En jekla blogg bara

*suck*

Det går aldrig riktigt som plannerat.
Idag skulle jag vara hemma hyfsat tidigt och se till att vända dygnet tillbaka. Tekniken för att fixa det är min väl beprövade "vara-vaken-ett-dygn-i-sträck-så-jag-tuppar-av-på-kvällen". Den funkar alltid, eller ja, alltid om jag bara ser till att få mitt feta arsle hemmåt i tid.

Sitter just nu på stammisfiket och dricker gratis kaffe, varm choklad och lånar datorn för att skriva det här jekla inlägget. Vet inte ens om jag skriver det här inlägget i ett tappert försök att skriva av mig eller om jag bara ville se till att inte lämna en dag oskriven.

Faan vad jag hatar att vara arbetslös förresten. Har varit arbetslös (eller till arbetsmarknadens förfogande, som det så vackert kallas) sen Augusti nu och jag hatar varje dag som går . Jag är inte den personen som trivs med att bara gå hemma. Det fungerar de veckorna jag har min dotter, då ägnar jag ju min uppmärksamhet mot henne och veckorna flyter förbi medans vi hittar på roliga saker att göra. Bada, bygga snöborgar eller bara mysa framför en Disney film funkar utmärkt för mig då.

Men ensam hemma, ja då blir det mörka tankar som smyger sig på, jag känner av hur tomt det är i min lilla lägenhet och det känns verkligen som jag är den enda levande varelsen i världen. Inte kul alls, men förjekla deprimerande. :(

Läste Metro idag igen, inga nyheter ens värt att nämna, tror det var den tråkigaste Metro på länge. De andra tidningarna har jag inte ens rört. Vill inte veta om andras olyckor, har ju tillräckligt med mina egna.

Ringde socialkontoret idag med, duktig som jag är, men jag måste ha låtit hemsk i luren för hon bokade in mig direkt nu på måndag Kl. 9. De har ingen mottagning förrän tidigast kl. 10 i den här stan igentligen, men hon tyckte verkligen det lät som att jag behövde hjälp. Hon erbjöd hembesök idag till och med, och att ta med sig en psykolog ifall jag skulle behöva prata. Underbar människa, men eftersom lägenheten såg ut som ett bombnedslag hade jag ingen vidare lust att släppa in någon i mitt hem nu. (jag har diskat och tvättat iof)

Så, nu på måndag, på en tid som inte ska finnas, ska jag träffa socialsekreteraren och några psykologer för en genomgång av min ekonomi och mitt psyke. Ska bli intressant, fast samtidigt är jag livrädd. Har avsjutt "hjärnskrynklare" ända sen jag hade en horribel erfarenhet av en jekla kurator i 9:an.

Att något som hände för över 14 år sen kan sätta sådana spår. Undrar om den människan ens vet om vad hon gjorde?   Nej, det vet hon nog inte, hon var ju en arbetskollega till mig på mitt jobb på skolan sist och hon verkade lika korkad nu som då. Fast det var skönt att över halva lärarkåren verkade dela min uppfattning om henne.

Ah, blandat och rörigt här, precis som i mitt trötta huvud. Antar jag behövde tömma ut lite skit i skrift endå.

Oroar mig för en annan också och önskar jag var hemma nu så jag kunde få reda på ifall allt är ok eller inte...