Sketaful Online - En jekla blogg bara

Det blir bara värre och värre med den här jävla vårdnadstvisten.

Först och främst. Jag är en bra far! Jag ser till mitt barns bästa och försöker göra allt jag kan för att hon ska ha det bra. När skitsnacket började såvar det hur jobbigt som helst, men jag försökte ändå lyssna på vad min dotters mamma hade att säga och jag försökte ändra lite på de delar hon tyckte var fel. Även om jag aldrig höll med henne så gjorde jag allt för att kunna möta henne en bit på vägen iaf så att vi förhoppningsvis kunde komma överens.

Men när lilltjejen vid fyra års ålder suger på tummen och det skulle vara mitt fel, att hon är orolig och uppjagad de första dagarna hos exet, och det skulle vara mitt fel. Att hon "backat i utvecklingen" och det skulle vara mitt fel.När man får all den skiten slängd på sig så och ingenting man själv har synpunkter på räknas som något värt att lyssna på, ja då blir det förjävla jobbigt.

Hos mig sög hon inte på tummen, var glad och inte alls uppjagad. Ja, lite uppjagad när jag hämtade henne på dagis första dan var hon väl, men vem skulle inte vara det? Hon ser sin andra förälder för första gången på 2 veckor, ska bo där igen, byter alltså boende. Klart vilken unge som helst skulle vara uppjagad då?

Att som svar på att hon skrattar och mår bra hos mig är att hon inte törs annat får mig förbannad. Det handlar inte om vad som är bäst för min dotter, det handlar om att mitt ex vill ha det "lättare" genom att klippa bort mig helt ur hennes liv. Inte för min dotters skull, utan för sin egen. Jobbigt att ha ett gammalt förhållande bakom sig om man inte kan klippa alla band till det och dra till en ny stad som hon alltid gjort innan. Måste vara hemskt.

Gör mig bara förbannad.

Jag har sagt att om det är någonting, vad som helst, hon behöver prata om så är det bara att ringa eller komma över, jag bjuder på kaffe. Men nej då. SMS är det som, gäller. Hatar SMS, kan ju inte föra en vettig dialog så, det är till för korta meddelanden, inte för en diskution över ens barn.

Nepp. Jag är förbannad som tusan nu. Alla anklagelser jag fått i de advokatbrev som dykt upp är helt sinnesrubbade.


Ta bara dessa:

Exet: Lilltjejen suger på tummen, det betyder att hon backat i utvecklingen och det är ditt fel.
Dagiset: Er dotter har alltid sugit på något, nu blev det tummen. Inte bra, men som vilken fyraåring som helst.
Dagiset: Alla mål satta från förra utvecklingssamtalet är nådda. Hon har utvecklats som vilken 4 åring som helst och är jätteduktig.


Exet: Senaste utvecklingssamtalet var enskilt för att du (jag) inte ville vara i samma rum som mig (exet)
Dagiset: Lilltjejens mamma krävde enskilda utvecklingssamtal.

Alltså. Hon anklagar ju mig för de saker hon gör. Att jag sen har en glad och lycklig lilltjej hos mig och mitt ex uppfattar lilltjejen som stökig och uppjagad hos sig, borde inte det rimligtvis vara hos henne problemet finns?


Men... Det som gjort mig mest förbannad nu, det har med vad lilltjejen sa när vi bakade. Hon pratade om att mit ex nya man slog henne när hon skulle lägga sig. Eller ja, hon sa att han slog henne och hans egen son. Visst, 4åringar hittar på och allt, men hon sa det så konstigt, så utan några känslor alls i det. Hon var inte jätteallvarlig som om hon försökte få mig att förstå att det var sant, hon var bara helt blank. Helt känslolös när hon sa det och det är det som skrämmer mig mest, för så har hon aldrig varit förrut, aldrig någonsin. Tänk om det stämmer?

Och i måndags när lilltjejen skulle hämtas hos mig så kunde inte exet komma för att hon var på kurs i Stockholm så hennes man kom istället. Lilltjejen vägrade åka med, gnällde och bad om att få stanna, ville inte åka. Klart hon vart så förrut med, att hon inte vill, men hon var nära hysterisk den här gången.

Jag tröstade henne med att det skulle väl vara kul att träffa mamma och att de alla skulel aha jättekul sen. Att vi skulle ju ses om 2 veckor igen, ingen fara och lyckades sätta henne i bilen fortfarande gråtandes. Hon slängde sig runt halsen på mig och skulle krama mig hela tiden då mit ex man kollar upp (från förarsätet bredvid och säger till mig att jag faan får skärpa mig och sluta "dadda" med henne. Sliter tag i henne och trycker ner henne våldsamt i stolen, slänger på henne bältet och kramar åt hennes arm så hon inte kan röra sig. Allt medans hon vrålar mer hysteriskt än nånsin.  Sen smällde han iväg dörren och drog...

Jag hann inte ens reagera, hann inte ens vinka. Inget. Bara stod där tills bilen hunnit huindra meter, sen kokade mitt blod. Han har faan inget att säga till om. Om jag skulle "dadda" min dotter så får han faan finna sig i det. Man måste ju för faan ha tid för att få lilltjejen att iaf känna att det är ok, inte dra in henne för att man själv inte vill sitta i bilen. Och han har fel, jag hade fått henne lugnare och fått henne satt i bilen, hade den jävla idioten gett mig 2 min till så hade hon vinkat åt mig och de kunnat åka.

Nu har jag bara vart förbannad och orolig sen dess. Förbannad över hans jävla sätt och orolig över lilltjejen och framförallt, tänk om det hon sagt stämmer? Hur faan vet man det?

Han hämtar aldrig mer henne iaf, det vet jag.